One Thing - Kapitel 6 - BBQ - party
Tidigare...
- Miranda? Honey, I'm so sorry...
- Zayn, stop. Just stop. Listen to me, hörde jag Miranda säga och jag gjorde som hon sa.
- Admit it, what we had was a fantasy. What we had were never real... hörde jag henne säga och sen la hon på.
Fan. Jag hade förlorat den enda som hade fått mig att le igen. Skulle jag någonsin kunna få tillbaka henne? Skulle jag någonsin kunna le igen?
Bild 1: Grillpartyt. Bild 2: Miranda. Bild 3: Glass. Bild 4: Miranda och Zayn.
5 veckor senare...
Jag satt hemma i soffan och kollade på Ellen Degeneres Show som gick på tv:n med glass och te. Jag hade valt att stanna hemma då jag hade spytt både igår och förrgår, idag hade jag bara mått illa. Jag hade mått illa hela veckan, jag måste ha fått en släng av magsjuka eller något.
Veckorna som hade gått hade varit helt okej, jag hade varit ganska ledsen veckan efter att det hade hänt, men Alexis, Hamida, pappa och Nick hade varit där som stöd.
Vi hade knappt pratat, Zayn och jag, utan jag fixade håret på honom när det var intervju eller photoshoot på gång. Jag hade saknat honom väldigt mycket, jag saknar honom fortfarande.
- Miranda, we'll go to work now! sa Hamida samtidigt som hon satte på sig örhängena.
- Key, I'll meet you guys at the BBQ tonight, sa jag och svalde en sked med glass.
- Bye! sa Alexis och jag log.
Jag tog upp min telefon och slog in pappas nummer.
- Scott, hörde jag pappa säga sömnigt.
- Hey, it's me! Did I wake you up? frågade jag.
- Honey, not at all. You know I always got time for my little girl. How do you feel today?
- Better, but I guess that it is going to be like this a few mornings from now.
- Yup, but that's the circle of life.
- That was just ridiculos dad!
We pratade lite till och sen var pappa tvungen att få sova lite till, innan han skulle tillbaka till jobbet och spela polis.
Jag satte mig till rätta igen och kollade på Ellen. Idag visade de avsnittet när Taylor Swift och Zac Efron gör en egen låt till Ellen. Jag log och stoppade in en sked med glass i munnen.
Kvällen, vid stranden...
- Look who decided to show up! sa Harry när jag gick emot dem när de stod och drack öl och grillade korv. Zayn tittade ner i marken.
- Well, I've missed you, sa jag och kramade om alla utom Zayn.
- Beer? sa Louis och sträckte mig en öl, men jag skakade på huvudet.
- I don't think I should drink any alcohol when I'm not quite well, sa jag och log.
Jag fick en korv och så stod vi och pratade samtidigt som vi grillade.
Helt plötsligt ringde Zayn's mobil och han svarade med ett "Oh, hi Perrie!" vilket fick mig att må illa igen så jag ursäktade mig och gick till bergen och satte mig ner och tittade ut mot havet. Havet hade alltid lugnat ner mig när jag var upprörd eller ledsen. Att bara andas in havsluften och känna hur vågorna blåser in mot stranden.
Jag blev avbruten av att Zayn kom och satte sig bredvid mig.
- What do you want? sa jag kallt och fortsatte att kolla på havet och dess vågor.
- How are you?
- Could be better. Sad and heartbroken.
- I'm so sorry, for what happened. I don't know why I didn't stoped her. If I could just turn back time...
- Well, it's to late for that.
- I miss you. I miss your laugh. I miss your smile. I miss that you smiled when I walked in to a room. Why don't we start over?
- We can't.
- Why? Give me one good reason why we can't forget what happened and start over!
Jag tittade på honom. Jag hade aldrig sett honom såhär spänd.
- Fine, you wanna know why we can't forget it and start over? sa jag lite argt.
- Yes, please tell me, sa Zayn och ställde sig upp, vilket jag också gjorde.
- We can't start over because I'm pregnant! sa jag och Zayn tystnade.
Zayn's pov:
- Why? Give me one good reason why we can't forget what happened and start over? sa jag.
Miranda tittade på mig. Jag hade nog aldrig varit såhär spänd förut.
- Fine, you wanna know why we can't forget it and start over? sa Miranda lite argt.
- Yes, please tell me, sa jag och ställde mig upp och Miranda gjorde samma sak.
- We can't start over because I'm pregnant! sa Miranda och jag tystnade.
Va? Gravid? Var hon gravid? Detta kunde inte vara sant.
Jag såg att hur tårarna började rinna ur hennes diamantliknande ögon och jag gick närmare henne.
- You're pregnant? And I'm the father? sa jag skärrat och hon nickade.
Jag torkade bort hennes tårar och gav henne en lång, tröstande kram.
- We can get through this together, viskade jag i hennes öron och hon nickade.
- We'll just take one day by time, sa jag och kramade om henne hårdare.
- God, I've missed your hugs, sa Miranda tyst och jag log.
- And I've missed your kisses, sa jag och tittade på henne innan jag lutade mig framåt och kysste hennes mjuka läppar försiktigt.
- Are we together again? frågade Miranda och jag tittade på henne.
- I want to be with you, I want to raise our kid together and I want to be in a relationship with you, sa jag och kysste henne igen.
Miranda log och vi återgick till att kramas.
Jag hade nog aldrig varit så lycklig som jag var just nu. Jag hade fått tillbaka den som hade gjort mig glad och jag hade fått en liten son eller dotter på köpet.
Jag log. Jag kunde äntligen le igen.
Oj, oj, Miranda är gravid! Kunde ni ha anat det? Vad tror ni kommer att hända nu?
Tävling!
Jag är med och tävlar om att få en shoutout på denna fina blogg!
Novellen heter Little Things och handlar om sjuttonåriga Lauren som får biljetter till One Direction's MNG och får då reda på vem hennes försvunna pappa egentligen är!
Novellen är jättebra och ni som inte har läst den, gör det! Tryck på bilden för att komma till bloggen!
One Thing - Kapitel 5 - What we had were never real
- Fine, but would you please let me pick up the rest of my stuff tomorrow? Please? sa jag och nickade, men kom sen på att hon inte såg mig.
- Fine, see you then! sa jag och la på.
Jag vet inte riktigt vad som skulle hända imorgon. Perrie var ju ändå den kvinnan som jag älskat mest. Det fanns fortfarande något kvar i mitt hjärta som var till för Perrie, men vad var det egentligen?
- Fine, see you then! sa jag och la på.
Jag vet inte riktigt vad som skulle hända imorgon. Perrie var ju ändå den kvinnan som jag älskat mest. Det fanns fortfarande något kvar i mitt hjärta som var till för Perrie, men vad var det egentligen?
Bild 1: Miranda. Bild 2: Sms till Zayn... Bild 3: Zayn och Perrie's oväntade kyss.
( http://www.youtube.com/watch?v=Q0gPXLo0WZM , bra låt till kapitlet)
Miranda’s pov:
Tillbaka i London...
Jag sträckte på mig efter den långa flygturen hem från Los Angeles. Det hade blivit en väldigt stor fest igår. Sprit lite här och var, men jag drack inte så mycket då jag inte mådde så jättebra på kvällen.
Alexis och Hamida satt bredvid mig i varsin stol och sov, trots att vi hade landat.
- Alexis, Hamida! Wake up! We’re in London! sa jag och försökte skaka liv i dem.
- Don’t wake me up, my head hurts, sa Alexis och blundade hårt samtidigt som hon masserade huvudet. Baksmälla.
- We need to get out of the plane, sa jag och snart reste vi oss upp och gick mot bagagen.
Jag började bli lite van att åka flyg. Jag hade ju trots allt gjort det några gånger bara denna veckan.
Vi hämtade väskorna och sen gick vi till taxin som var hyrd som skulle köra oss hem.
Lite senare...
Jag hade precis stigit ut ur bilen vid Zayn och började gå mot hans lägenhet. Alexis och Hamida hade lagt sig i deras sängar så fort vi kom innanför dörren. Jag antar att de skulle sova bort baksmällan. Jag bestämde mig då för att åka till Zayn. Jag hade saknat honom väldigt mycket bara under helgen.
Jag gick uppför trapporna och såg att Zayn’s dörr stod på glänt. Jag öppnade dörren och skulle precis säga att jag var här då jag hörde röster komma från köket. En mans röst och en kvinnas röst. Jag visste att det var Zayn’s röst, men jag kunde inte riktigt uppfatta vem kvinnan var tills jag hörde...
- Thank you for giving back my stuff Zayn.
- No problem Perrie, always a pleasure to see you.
Jag förstod direkt att det var Perrie, Zayn’s f.d flickvän.
Jag gick närmare köket utan att bli sedd och såg de i en dörrspringa. Jag såg hur Perrie kom närmre Zayn och snart var hon vid hans läppar. Zayn gjorde ingenting för att stoppa det. Jag skulle precis gå och stoppa det då det hände. Kyssen. Perrie kysste Zayn och det såg ut som att han... ”gillade” det. Jag sprang därifrån direkt och gick och satte mig i bilen och då brast det. Då sprutade tårarna.
Jag som trodde det jag och Zayn hade var speciellt, gud så fel jag egentligen kunde ha.
Jag bestämde mig för att skicka ett sms till honom. Jag skrev samtidigt som jag grät så mycket att jag måste blivit uttorkad eller något.
Jag tryckte på skicka och sen startade jag motorn och åkte hem.
Jag sprang raka vägen upp till lägenheten med tårar i ögonen och stängde dörren fort och högt och ställde mig med ryggen mot väggen och kände hur benen gav upp om mig och jag halkade ner och hamnade på rumpan vid dörren.
- Miranda, is that you? hörde jag Alexis säga tyst mellan mina snyftningar när hon kom mot mig.
- Sweetie, what happened? Hamida, get your ass out of bed and come here! sa Alexis och kramade om mig och försökte torka bort mina tårar som hela tiden rann ner.
- What is it... Oh my god, Miranda, are you alright? sa Hamida och satte sig ner bredvid mig och jag skakade på huvudet.
- What happened sweetie? sa Alexis och jag försökte få fram ord, men det var nästan omöjligt.
- Zayn... Perrie... Kiss, var det ända jag fick fram innan jag brast ut i gråt ännu mer.
- Oh honey, I'm so sorry, he's an ass, sa Hamida och fick mig att skratta.
- Come, let's talk in the living-room with our friends Ben & Jerry, sa Alexis och fick mig att skratta igen.
Jag reste mig upp och kramade om mina bästa vänner och vi gick och satte oss i vardagsrummet och åt Ben&Jerrys.
Zayn's pov:
Perrie gick närmre mig och snart stod hon så nära att jag kunde känna hennes parfym från hennes hals. Hon lutade sig närmre och kysste mig och jag gjorde ingenting åt det. Precis när kyssen var klar, hörde jag hur någon smällde igen dörren och jag gick ut och såg att det inte stod någon där. Jag anade vad som kunde ha hänt och sprang fort till fönstret och såg när hon steg in i bilden. Miranda. Fan. Vad hade jag gjort?
- You know the way out, sa jag när jag sprang förbi Perrie och ner mot gatan och Miranda.
När jag kom ner såg jag bilen rulla iväg och jag kände hur det vibrerade i fickan.
Ett sms från Miranda.
"I'm sorry, for not being what you were looking for..."
Det brände till i hjärtat och jag kände hur mina ögon blev våta. Fan.
Jag satte mig i bilen och startade motorn och åkte mot Mirandas lägenhet. Jag slog hennes nummer och tryckte på grön lur.
"Hi, this is Miranda. Sorry, but I can't take your call right now, but leave name and number after the bip and I will try to call you back! Have an amazing day!"
Biiip.
- Hey, Miranda. It's me, Zayn. Please call me back. I need to talk to you about what you saw or what you didn't saw. Please, I need to talk to you, sa jag deperat efter tonen och la sedan på.
- Miranda, open the door! skrek jag samtidigt som jag bankade på dörren hårt.
- Hi, what can I help you with? sa en tjej som jag inte kände igen.
- Who are you? I need to talk to Miranda.
- My name is Alexandra, but you can call me Alexis and Miranda do not want to talk to you right now Zayn, sa Alexis som hon tydligen hette.
- You don't understand, I need to talk to her! sa jag och försökte se om jag såg henne bakom dörren.
- I don't want to be rude or anything because we are going to work together for a while, but you mister, you fucking kissed Perrie, your ex-girlfriend! sa Alexis och jag tittade på henne.
- You know about that?
- Yeah, I needed to know what happened when she came home crying her eyes out. Sorry, but you need to go now, I will see you tomorrow at work, sa Alexis och stängde dörren.
Jag stängde min knytnäve och drog händerna igenom håret och började gå mot bilen igen.
FAN. Vad hade jag gjort? Varför lät jag Perrie kyssa mig och varför gjorde jag inget? Jag visste ju att Miranda skulle komma hem idag och att hon antagligen skulle komma hit.
Precis när jag skulle starta bilen, ringde min telefon och det var Miranda.
- Miranda? Honey, I'm so sorry...
- Zayn, stop. Just stop. Listen to me, hörde jag Miranda säga och jag gjorde som hon sa.
- Admit it, what we had was a fantasy. What we had were never real... hörde jag henne säga och sen la hon på.
Fan. Jag hade förlorat den enda som hade fått mig att le igen. Skulle jag någonsin kunna få tillbaka henne? Skulle jag någonsin kunna le igen?
Oj, vad hände här? Vad tror ni kommer hända i novellen? Kommer de bli tillsammans igen? Kommer han någonsin kunna le igen? KOMMENTERA!
Ledsen att det inte kom ut när det skulle, men jag går som sagt i nian och det är mycket med gymnasieval och nationella och skolan går trots allt före allt annat. Men nästa vecka har jag sportlov och då tänkte jag skriva något, helst några kapitel!
Kram Elin